Vi använder cookies för att ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats.

Läs mer
Jag förstår

Sorg & omsorg

När Niklas Henrikssons fru fick bröstcancer blev tillvaron en berg-och-dalbana. Som närståendestödjare hjälper han nu andra i samma situation.

TEXT JENNIE AQUILONIUS FOTO KRISTOFER LÖNNÅ - Magasin B nummer 3 2018

1 Oktober

NIKLAS HENRIKSSON ligger på sjukhusgolvet och gråter. Sjuksköterskorna har precis rullat in hans fru Marica till operation. Bröstcancern har spridit sig till levern. Han har försäkrat henne om att allt kommer att bli bra, att han väntar här utanför tills hon är klar. Den unga sjuksköterskan säger ingenting, lägger sig bara bredvid honom på golvet och håller om.

– Hon visste att här var det inga ord som behövdes, det var närhet, säger Niklas Henriksson med en röst som blir tjock av minnet.

Då, 2004, skulle hans fru dö. Men så blev det inte. När Niklas Henriksson åter kände sig tillräckligt stark utbildade han sig till närståendestödjare inom Bröstcancerförbundet. Nu hjälper han andra som går igenom samma berg- och dalbana på liv och död.

– Ju mer närstående får lätta sina hjärtan, desto bättre stöd kan de själva vara. Annars brottas du med dina egna tankar och känslor och har mindre förmåga att lyssna.

Allt börjar dagen före nyårsafton 2003. Marica Henriksson är 33 år och kommer ut ur duschen, säger att hon hittat en knöl i bröstet. Livet förvandlas till etapper: röntgen, diagnos, operation. Han tänker: ”Kommer hon att dö?” Men han skjuter undan döden. Fokuserar på det praktiska med hushåll och barnen, Emelie, 9 år och Anton, 3 år.

När Marica Henrikssons tumör i bröstet ska opereras kommer en sjuksköterska in, börjar rabbla information om sorgeprocessen med chockfas och nyorienteringsfas. ”Jag är själv sjuksköterska, jag vet det där”, tänker Niklas Henriksson. Så kommer en annan sjuksköterska in. Sätter sig bredvid honom, frågar: ”Vad tänker du just nu?”

– Hon var trygg i sig själv och fick mig att känna tillit. Det startade processen att komma igenom den första chocken, att börja släppa fram känslorna och prata om det. Det var också möjligt att prata med en kurator.

Operationen går bra. Men så syns en skugga på röntgen. Cancern har spridit sig till levern och prognosen är dålig. Marica Henriksson får delta i en medicinsk studie med förlängd cellgiftsbehandling. Dottern Emelie får en klump i halsen och kan inte äta. Niklas Henriksson följer med henne till en kurator på barnmottagningen.

Han och hustrun tar också kontakt med kuratorn som de blev erbjudna i samband med bröstcanceroperationen. Där talar de om att Marica Henriksson ska dö. Om hennes sorg över att inte få se barnen växa upp, om hur han ska göra med huset.

– Man kan inte stoppa undan känslor, hur ont de än gör. Det var en trygghet att vi hade pratat igenom allt och att jag visste vad hon ville.

Efter leveroperationen, då han föll ihop på sjukhusgolvet, skjutsar ambulansen hem paret. Niklas Henriksson tröstar sin fru. I hennes journal står två ord ut från det vita papperet: ”palliativ vård”. Vård i livets slutskede.

Niklas Henriksson fortsätter ta livet i små steg. Gräset måste klippas, huset målas, barnen skjutsas. Det är en vila att komma till jobbet som ambulanssjuksköterska. Efter ett par månader berättar han om läget för sina kollegor och möts av bra stöd.

Tiden går och cancern kommer inte tillbaka. Niklas Henriksson funderar på vad han vill med sitt liv och hoppar på en vidareutbildning till specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård. I ett år pluggar han heltid, arbetar 30 procent och har i princip fullt ansvar för hem och barn. När utbildningen är slut bryter han ihop.

– Då förstod jag att jag måste göra något, men det finns ingenting för anhöriga i den situationen.

”Det var äkta samtal där de andra förstod precis vad jag pratade om”

Niklas Henriksson

Han lyckas snacka in sig på det rehabiliteringshem för bröstcancerpatienter där hans fru tidigare bott. Det är dyrt eftersom han inte tillhör målgruppen, men han söker pengar från olika fonder och kan åka en vecka. Han får massage, går promenader med bröstcancerpatienterna och pratar om döden, sjukdomen och livet.

– Det var äkta samtal där de andra förstod precis vad jag pratade om. När veckan är slut känner Niklas Henriksson frid.

– Jag åkte hem med ny energi och verktyg för att hantera vardagen.

Det är efter tiden på Lustgården som Niklas Henriksson bestämmer sig för att bli närståendestödjare i Bröstcancerförbundet. De som hör av sig är både partners, vänner och syskon, men också bröstcancerpatienter som är oroliga för sina respektive som inte kan prata om sjukdomen.

– Ofta behöver den som hör av sig någon som lyssnar och ställer frågor. Många har redan svaren inom sig själva och behöver hjälp att lyfta fram dem. Ibland kommer jag med förslag och reflektioner utifrån mina egna erfarenheter.

Själv tycker Niklas Henriksson att han fått bra stöd av kurator, läkare, och möjligheten att, på eget initiativ, komma till Lustgården. Och det är kanske här, efter sjukdomen, som den stora bristen finns. De som drabbats ska hantera ett liv som ser helt annorlunda ut. För anhöriga handlar mycket om att fixa praktiska saker och få vardagen att funka, egna tankar och drömmar hamnar i skymundan.

– Politikerna skulle kunna säga: ”Vi ska prata med anhöriga, identifiera deras behov och avsätta medel för att de, till exempel, ska kunna åka på en rehabiliteringsvecka”. Jag tror att hela samhället skulle vinna på det i längden. Det skulle säkert också rädda många äktenskap.

Efter att ha varit på botten omformulerar Marica och Niklas Henriksson sina liv. Hittar ny mening i att hjälpa andra. Fem år efter bröstcancern startar de ett företag som säljer hjälpmedel för sjuka, gamla och personer med funktionsvariationer. De tar också emot människor som arbetstränar från Arbetsförmedlingen.

Några år senare får Marica Henriksson en elakartad tumör i öronspottkörteln. Hon överlever även den här gången. Sedan dess har läkarna inte upptäckt någon mer cancer. Nu fokuserar de på företaget och framtiden.

– Det är ett mirakel att hon lever.

Niklas Henriksson

  • Bor: Sundsvall.
  • Ålder: 51 år.
  • Gör: Närståendestödjare i bröstcancerföreningen Olivia Medelpad.
  • Jobbar: Driver företaget Friskhuset tillsammans med hustrun.
  • Familj: Hustrun Marica och barnen Emelie 24 år och Anton 17 år.
  • Fritid: Umgås med familjen, träna ungdomar i hockey, vara i naturen och fiska.

TACK TILL DRESSMANN FÖR LÅN AV ROSA KLÄDER

Om bröstcancer

Om bröstcancer

Stöd oss

Stöd oss